170129 - hemkommen och trött
Hitintills har jag tagit 3 stycken hormonsprutor. Det flyter på bra. Lyckas dock träffa ett blodkärl varje gång. Känner inte av några direkta biverkningar heller. Vilket är skönt, med tanke på att jag ska ta dem ett tag till. Jag tror att det kommer att kännas mer kring magen ju fler sprutor jag tar. Tror inte att jag är speciellt hormonell i humöret. Men det vet väl min man bättre.Har än så länge bara brustit ut i gråt en gång sen jag började med sprutorna för ingenting.. Eller ja rastlösheten tog vid och jag kände att väntan och längtan tog överhand.
Söndag kväll och det börjar närma sig ny arbetsvecka. Är inte alls speciellt pepp på det. Jag arbetar som fritidspedagog vilket innebär att jag träffar och blir påmind om barn hela dagarna. Värsta med mitt jobb är egentligen att jag ofta blir påmind om, att jag inte har rätt att uttrycka mig, eftersom jag inte har några egna barn. Ibland när vi sitter och diskuterar ett barns beteende och hur man skulle ha agerat som förälder så får man små kommentarer som "det är inte så lätt ska du se när du får barn" eller "Du vet inte hur du kommer att agera i en liknande situation". O ja det kanske är sant, men samtidigt så känns det som att jag har rätt mycket erfarenhet av barn och hur man bör tackla olika situationer. Absolut det är skillnad på sina egna barn och andras, det förstår jag också. Jag tror att ens egna barn verkligen kan spela ut hela sitt register för att få sin vilja igenom, men jag VET att det finns barn som gör det även framför oss pedagoger. När man får sånna här kommentarer av kollegor/vänner så gör det så jäkla ont. Å det beror ju på att min högst önskan i livet just nu är, att faktiskt få bli förälder. Jag kan inte säga hur det kommer att bli och jag förstår att vissa stunder kommer att vara mindre roliga men det är situationer med mina elever också. Vissa dagar går jag hem och känner att jag har verkligen valt fel yrke, andra dagar är det, det bästa yrket som finns. Det kanske är jag som engagerar mig för mycket och lägger för många sömnlösa timmar på att fundera över hur jag nästa gång ska kunna bemöta den där eleven, i liknande situationer, på ett ännu bättre sätt där hen inte behöver spela ut sitt register. Att vara pedagog är iaf inte det enklaste alla gånger. Inte förälder heller för den delen. Skillanden är väl att man borde känna sitt barn än bättre.
Har suttit och läst en del bloggar om IVF idag. Är verkligen lärande att se hur andra mår i denna process. Idag har jag och min man hunnit sitta ner och prata en del om hur vi mår i det här. Vi känner nog lite lika faktiskt. Mycket spänd förväntan finns inom oss, en del osäkerhet och en del rädsla. Förväntan inför allt vi har framför oss. Att genomgå den här resan känns för vår del som om vi kommer närmare varandra och förstår varandra bättre. Vi lär känna varandra på ett djupare plan. Även om vi är gifta så lär jag mig nya saker om min man. Men det gör man säkert hela livet. Är så glad över att få dela den här resan tillsammans med just honom.
Osäkerheten handlar nog mest om, om vi kommer att bli bra föräldrar. Han är rädd för att bli som sina pappa (min man blev misshandlad och psykiskt nedtryckt av sin pappa som barn) och jag är rädd för att bli som min mamma (kontrollerande och inte lyssna in våra barn). Jag tror att alla människor ser fel och brist i sina föräldrar och tänker att så vill jag inte bli. Det svåra är nog att verkligen inte bli sån. Jag tror verkligen inte att min man skulle kunna göra det hans pappa gjorde mot honom. Men om han skulle halka åt det hållet så ska jag minsann hjälpa honom därifrån. Vi ska tillsammans bli fantastiska föräldrar och hjälpa varandra att vara det.
Rädslan ligger i, som för så många andra ofrivilligt barnlösa par, att inte få bli förälder. Att försöken ska misslyckas av olika anledningar och att vi inte ska få bli föräldrar. Jag vet att det går att adoptera men där är vi absolut inte än. Jag vill så gärna få vara gravid och bära vårt lilla knyte och genomgå en förlossning. Det är inte svårt att bygga upp förväntningar som dessa, det är näst intill omöjligt att inte göra det. I rädsla för att inte lyckas så försöker jag sudda bort tankarna om hur det skulle vara för oss med ett barn. Allt från vardagliga bestyr som att ta sig till skola och jobb, till vilken kontakt jag kommer att ha med vår tonåring. Ja, egentligen allt som innebär att vara förälder. Allt för att fallet, om det blir något, inte ska bli så hårt.
40% procent lyckas med IVF, jag hoppas att vi gör det redan nu på första försöket!!
