elefantmammansliv.blogg.se

...Har funderat många gånger under den här resan om jag ska spara vår berättelse någonstans och framförallt om jag ska börja blogga om den. Nu sitter jag här efter att ha blivit inspirerad av http://ivantan.blogg.se/. Jag skriver för att ha en blogg att titta tillbaka i när vi förhoppningsvis är gravida och till slut får vårt efterlängtade barn. Jag vill på något sätt kunna minnas denna resa med blogginlägg om hur just den dagen har varit.. Jag tror även att det här är ett bra sätt för mig att få skriva av mig och få uttrycka mina känslor utan att skapa skavsår i öronen på mina nära och kära.

 

När man väl börjar att aktivt försöka skaffa barn så är det svårt att tänka på någonting annat. Att jag sedan arbetar i skolans värld och träffar barn och deras familjer dagligen, gör kanske inte att min resa blir lättare. För jag älskar barn och jag stortrivs i deras sällskap. När jag var i 20-årsåldern och jag pratade med människor om att en dag bli förälder så ville jag helst få en 6-åring från start. Det där med bäbisar var liksom inte min grej. Jag kan inte säga att jag är speciellt förtjust i bäbisar än idag, men idag är de värsta tankarna att gå miste om de första åren av mitt barns liv (alltså få adoptera). För jag vet ju inte om jag någonsin kommer att få föda ett barn och vara en del av dens hela liv. Å det kanske är det som gör mig mest ledsen... ovissheten som aldrig tycks ta slut. För trots allt så är det värsta med den här resan, att inte veta hur den ska sluta. Å jag tror att det är där mina medmännskor har svårt att förstå vad det är jag och min man går igenom.

 

Vår resa startade i mars 2014. Då slutade vi med preventivmedel. Vi hade då, jag och min man, varit tillsammans i drygt ett år och jag var redan då helt säker på att han var mannen i mitt liv. Vi försökte som de flesta att pricka in ägglossningarna. En kollega till mig, som då var gravid, berättade att hon och hennes kille hade använt en app (WomanLog) där hon fyllt i mens och appen visade då vilka dagar man skulle vara mest fertil. Månaderna gick men mensen kom alltid. Besvikelsen var ibland större, ibland mindre. Värst var när mensen var sen, av någon anledning, kanske för att jag tänkt för mycket på det.

 

Såhär i början av våra försök så blev min bästa vän gravid. En bekant var redan gravid och en av mina vänner hade redan barn. Min bästa vän sa till mig, när hon berättade att hon var gravid, att de slutade med p-pillren mest för att kolla om det funkade. De där orden gör än idag ont i mig. "kollade om det verkligen fungerade". Ja, för somliga funkar det så. För andra inte... Sedan har det rullat på. Vänner och bekanta har blivit gravida i omgångar, vissa har fått ett barn, andra två..

 

Från början visste bara de närmasta att vi försökte bli gravida men ju längre tiden gick desto fler berättade jag det för. Min man berättade för kollegor och vänner. Vi har helt enkelt varit ganska öppna med det från början. Det är inte så att vi hymlat med det. Jag kan idag känna att det är både bra och dåligt att ha varit så öppna. För vänner och kollegor frågar hur det går. Ibland är det jobbigt att de frågar men mest är det skönt att få lätta på trycket. Sådan har jag alltid varit. Min ventil i livet har varit min mun, båda bra och dåligt, det är inte alltid bra att var öppen med hur man mår och känner för saker och ting. Men det är ändå den jag är och alltid har varit.

 

Efter lite mer än ett halvår började jag få krafitga menssmärtor vilket jag sökte för. Fick en telefontid med en läkare som skrev ut Trandolan-tabletter till mig. De skulle jag ta när jag fick min mens, skulle helst inte ta dem innan den börjat ifall jag lyckats bli gravid. I samtalet med den här läkaren så förklarade jag att menssmärtorna ökat från det att jag slutade med preventivmedlet och att vi försökte skaffa barn. Läkaren gav mig rådet att söka hjälp om vi inte lyckats bli gravida efter sommaren 2015. Vi fortsatte som vanligt att försöka pricka ägglossningen och tog ägglossningstest. I november 2015, efter en del diskussioner med min man om huruvida vi försökt tillräckligt, så lyfta jag luren och sökte för det. Då sjukhuset i vår stad inte gjorde några utredningar just då blev vi hänvisade till privata läkare. Jag minns inte riktigt datumet men jag tror det var den 12 december 2015 som vi var på vårt försöka besök hos läkaren. Där och då startade vår utredning..

 

Den kommande månaden bestod av ett antal besök hos läkaren, gynkontroller, blodprov, ultraljud osv. Allt skulle kollas. Min man fick lämna spermieprov. Vid ett av besöken hittade de en så kallad chokladsysta. Det kunde vara tecken på endometios. Allt detta samtidigt som jag började nytt jobb. Jag bestämde mig ganska tidigt för att vara öppen med mina närmsta kollegor om det eftersom jag ville att de skulle ha förståelse för om jag var lite upp och ner i humöret. Efter dessa kontroller ville läkaren kontrollera äggledarna. Vi bokades in för en gyn-koll där de skulle spruta upp en vätska i äggledarna för att på ultraljudet se om vätskan kom igenom äggledarna. I den ena äggledarn var passagen fri medan i den andra var det osäkert sa läkaren. Efter en stunds funderande rekommenderade hon en titt-hållsoperation för att dels titta på äggledarna och även se om det var endometios.

 

I maj månad opererades jag. Operationsläkaren berättade för mig på uppvaket att det är helt klart att jag har endometrios (några symptom: blödningar som rinner ut i magen vid mens, kraftiga menssmärtor, kan leda till infertilitet, livmoderslemhinnan "kläggar" ihop sig). Hon berättade också att båda mina äggledare är stängda, så att ägg och spermier kan inte mötas. Det som återstår för oss är IVF. Detta är det jag minns att operationsläkaren berättade. Både min man och jag hade bett om att han skulle få vara med på uppvaket när operationsläkaren skulle berätta om operationen men det missades. Det dröjde fram till slutet av juni innan vi fick komma till den privatläkare som skötte vår utredning. (Mitt i slutplaneringen för vårt stundande bröllop 9juli2016 skulle vi också ta tag i detta) Läkaren gick igenom operationsanteckningarna med oss. Hon hade varit i kontakt med RMC i Linköping för att rådfråga hur vi skulle gå vidare innan remiss skickades. Vi skulle nu ta tre sprutor för att nedreglera mig. De skulle tas en gång i månaden och jag skulle hamna i klimakteriet. Detta för att stoppa upp endometirosen inför IVFen. P g a bröllopet och att biverkningarna på dessa sprutor kunde vara mindre trevliga att ha på sin bröllopsdag så sköts starten fram en månad. Vi startade i slutet på juli månad.

 

Sprutorna jag tog heter Zoladex och måste tas av sjuksköterska p g a nålen är så grov. Den ska tas i magen var fjärde vecka. De ger bl a värmevallningar och nedstämdhet. Efter bröllopet bokade och betalade vi vår bröllopsresa som skulle ta oss till solsäkra dominikanska republiken i två veckor, några veckor före jul. När vi berättade för min mamma om resan och hur skönt det skulle bli så frågar hon lite sådär oroligt: "men finns inte Zika-viruset där?" Jag hade hört talas om Zika-viruset men inte funderat närmare på det. Det blev hem och googla på det och inse att vi kanske inte skulle kunna åka. Rekomendationen var att vänta med att bli gravid till två månader efter hemkomst. Efter ett antal diskussioner mellan mellan mig och min man så bestämde vi att vi åker, har vi väntat såhär länge kan vi vänta två månader till. Nu var frågan om jag verkligen skulle starta med sputorna?! men då vår läkare och dess mottagning hade sommarstängt försökte jag förgäves ringa RMC som tyvärr inte kunde ge oss några som helst direktiv eftersom vi inte var patienter till dem. Jag mailade vår läkare och tänkte att vi får väl se hur det blir sedan. Vi tog sprutan.

 

När jag skulle ta spruta nummer två avrådde de oss från att åka p g a att en eventuell IVF skulle försenas. Vilket vi ignorerade. Läkaren bestämde då att vi skulle ta sex sprutor istället så att vi skulle ha kommit hem från vår resa innan vi påbörjade vår IVF. 

 

Nu var det dags för spruta fyra och ultraljud för att se hur det nu såg ut i livmodern. Om cystan var kvar och om sprutorna gett effekt. Läkaren upptäckte en ny cysta som hon inte sätt tidigare, dock såg den inte likadan ut som den andra. Det kunde vara en vattencysta (sådana kommer och går tydligen). En ny oro blossade upp och vi skulle titta på det igen veckan innan vi skulle resa. Vid detta besök berättade sjuksköterskan att hon varit på en föreläsning om just Zika-viruset och antalet månader vi skulle få vänta för att genomföra en IVF hade nu ökat från två till sex månader efter hemkomst. Samtidigt berättade sjuksköterskan att man inte alls har så mycket forskning på detta och hur länge det kan sitta kvar i kroppen om man blir smittad. Vi diskuterade en gång till och bestämde oss för att boka om vår bröllopsresa. Fuerta ventura är säkert fint också tänkte vi (det var det, men abslout inte den bröllopsresa vi drömt om).

 

Den 23 november skickades min remiss till RMC. Nu var det snart dags för resa och jag väntade på att höra någonting ifrån RMC om när vi skulle få komma på ett första besök. Jag fortsatte mina sprutor och tog min sjätte och sista spurta den 15 december 2016. Då hade vi hållt på i över ett år utan att ens få komma till RMC. Uppgivenheten och orken att fortsätta börjar tryta. Det känns som om vi bara går runt och väntar hela tiden på någonting som inte kommer.  

 

I broschyren om Zoladex hade jag läst att man max fick ta 6 sprutor. Så nu uppstod nästa problem. JULHELGEN och de röda dagarna. Paniken började komma hos mig. Skulle jag få mens igen och då ha genomgått denna behandling helt i onödan? Sköterskan som gav mig min sista spruta, rådde mig att ta kontakt med RMC och höra när besöket skulle bli av. När jag senare den eftermiddagen ringde kunde de inte ge mig något besked. Oron och

ilskan över att övergången inte skulle gå smidigt växte i mig. Jag ringde tillbaka till sjuksköterskan som hörde på mig hur orolig och uppgiven jag var. Jag bröt ihop totalt i telefonen. Hon lovade att ta kontakt med RMC så att övergången skulle bli smidig och jag skulle slippa få mensen. Hon återkom några dagar senare med beskedet att inget datum är satt och om jag inte skulle få tid före 12 januari skulle de ordna med en ny spruta (nr 7). Det lugnade mig. Även om en sjunda spruta var det sista jag ville. Sists månaden var nämnligen helt överjävlig med värmevallningar, framförallt nattetid, vilket gjorde att jag sov otroligt dåligt. Vi bestämde att höras den 3 januari om hur fortsättningen skulle se ut. Den 3 januari hade jag fortfarande inte fått något besked och hon tog kontakt med RMC. Hon återkom till mig och kontakten med RMC skulle först ske den 19 januari 2017. Fram till dess skulle jag ta en nässpray morgon och kväll.

 

 

Nästa inlägg: Besöket hos RMC 170119