elefantmammansliv.blogg.se

Jag anser att information är bra för att kunna känna sig förbered. Jag har läst ganska mycket bloggar senaste tiden. Många olika historier om lyckade försök, misslyckade försök, flertalet IVF-försök, plus-tecken som senare lätt till missfall. Läste igår ett blogginlägg, där tårarna bara rann ner för min kinder. De hade plussat, men tyvärr förlorade de barnet efter en förtidig förlossning. Hur orkar man gå vidare undrar jag? Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för dem.

 

I och med alla olika historier jag läst så har det gått upp för mig att det inte bara är pluset jag behöver oroa mig över. Jag har tänkt att eftersom de vet problemet hos mig (stopp i äggledarna, vilka inte ens används i IVF) och vi vet att min mans spermier är pigga så är det väl egentligen bara det där pluset som ska hindra oss från vår dröm. Men efter att ha läst er andras historier och även lyssnat en del på IVF-podden (rekommenderas om ni inte lyssnat på den) så har jag förstått att jag har en hel del att oroa mig över. Jag är inte speciellt orolig över äggutplocket, trots att det kan göra väldigt ont har jag läst, men sen är det den där lilla detaljen att det ska finnas ägg i äggblåsorna. För äggblåsor har de redan konstaterat att det finns tillräckligt, men är de i rätt storlek tills tisdag? Jag ska bara ta en puregon-spruta till, kommer de vara i rätt storlek då? Det viktigaste sen, finns det några ägg? Och om äggen sen finns, blir de befruktade och delar de sig som de ska? Kommer min man få ut några spermier över huvudtaget på tisdag? Ja, ni förstår frågorna tar liksom aldrig slut. Så frågan är var det verkligen nödvändigt att läsa så mycket? Eller gjorde jag mig själv bara mer orolig?

 

Jag tror, som jag tidigare skrev, att vara insatt och vara medveten som olika senarier är det bästa sättet att vara förberedd. Att upptäcka, där på tisdag, att det inte finns några ägg skulle vara en ordentlig käftsmäll. Jag har tidigare tänkt att vi kommer få typ tio ägg och att vi sätter in ett och frysen resten. Nu är jag lite mer realistisk i mina tankar och hoppas för att vi får åtminstone 2 ägg, ett till oss och ett till frysen. Men det är bara å vänta och se, på tisdag vet vi iaf hur många ägg vi fått ut. Alltid bättre att bli positivt överraskad av antalet än att bli besviken. 

 

Jag har ganska hög arbetsmoral och tycker att det är jobbigt det här med att vara borta från jobbet. Att jag ändå valde att sjukskriva mig i fredags och även nu på måndag trots att jag egentligen hade kunnat arbeta känns rätt skönt. Jag fick en kommentar av en tjej, med lite med erfarenhet av IVF än mig, som tyckte det var rätt gjort. Då jag arbetar i skolans värld, så om en person är borta så blir det lite kaos. Jag har endast 3 kollegor (2 st en eftermiddag) på min avdelning och om jag är borta en eftermiddag så blir läget rätt ansträngt för den andra. Det gör att jag vill vara ute i god tid med min frånvaro så att vi har en chans att få tag på vikarie. För att komma samma dag och be om vikarie är inte enkelt, det resulterar sällan i att vi får någon. Min lön blir fattig men mina kollegor får en bra arbetsdag om jag är lite före med min frånvaro. Å så dit jag vill komma. Detta stressar mig något fruktansvärt. För ni vet hur sent man får info om vad och när nästa steg i behandlingen sker. Stress och oro är inte bra känslor att ha just nu så därför väljer jag att vara hemma. 

 

Min man är också stressad över hela situationen, mest tror jag för att han inte känner att han har koll och att han märker att jag inte mår så bra. Han är orolig för mig, vilket inte är så konstigt. Så han tycker att det är bra att jag är hemma och vilar. Det funkar för oss rent ekonomiskt också så vi klarar det.

 

lindstromsivf.blogg.se skrev i ett av sina inlägg om att hon lagt ut på instagram en bild från ett IVF-försök. Hon ville med det visa på att vi som genomgår detta inte är ensamma i det och att vi behöver vara mer öppna med det. Jag håller helt med henne. Än så länge är jag inte riktigt där. Jag är öppen och pratar med folk i min närhet om att jag genomgår detta. Jag har inga större problem att säga till folk som frågar varför jag inte har några egna barn att jag just nu genomför en behandling för att faktiskt få egna barn. Men det har tagit tid att komma hit. Först sa jag ingenting till någon. Men ju fler jag pratat med desto vanligare har jag förstått att det är. Jag hoppas att jag en dag ska kunna skriva ut på min facebook/instagram att jag genomgår detta och att vissa dagar är ett helvete. Inte för att folk ska tycka synd om mig och min man, utan för att visa på att det inte är så självklart att alla kan bli föräldrar när de vill. Framförallt vill jag få människor som försökt i drygt ett år, att våga söka för det. För det finns hjälp att få. Kanske när vi vet om vi lyckats eller inte. Fallet kan bli så stort och hårt om vi inte får pluset om alla vet. 

 

Ikväll ska jag ut och äta med några vänner. Kommer att bli tvungen att ta sprutan på restaurangens toalett. Är lite orolig över det men tänker att det kommer säkert gå bra. Får väl ta med mig en av vännerna till toan som lite assistans. Mer om det imorgon.