170207 - Äggutplock
Klockan ringde 5.00 imorse. Upp och duscha och göra sig iordning för äggutplocket. Min man skulle även runka innan vi kom dit. Tyvärr gick det inget bra för honom. Prestationsångesten gjorde sig påmind och jag märkte att det tog hårt på honom. Han var tyst hela vägen till RMC. Det var nog rätt många tankar som for runt i hans huvud. Även i mitt.. Hur gör vi om han inte kan få ut några spermier? Allt löste sig när vi sedan var där. Att vara på sjukhuset så tidigt som kl 7 kändes lite märktligt. Det var väldigt lite folk i korridorer och i väntrummen.
När vi kom dit fick vi första prata med en person från labbet. Vi skulle kontrollera personnumrena och våra namn. Sen blev min man hänvisad till "runkrummet" och jag fick komma till en säng i en vilosal där jag också fick byta om till sjukhuskläder. Efter en stund kom min man och sa att han lyckats få ur sig lite iaf. Han trodde det skulle räcka då det var ungefär så mycket han hade lämnat på testet för drygt ett år sedan. Sköterskan kom och informerade om blanketter vi skulle skriva under och informerade om de smärtstillande mediciner jag skulle ta. Jag berättade i lite föregående syfte att sist jag fick morfin så kunde jag inte kissa efteråt, utan de fick tömma mig för att det skulle komma igång. Hon pratade då om att ge mig en låg dos av den morfinliknande medicinen. Efter en stund kom läkaren och förklarade hur ingreppet skulle gå till. Sen var det dags att plocka äggen.
Medicinen tog väldigt sent på mig. De fick vänta en stund innan de kunde börja. Jag har läst en del om hur ont det gör vid äggutplocket. Det som kändes var bedövningen som läkaren la i slidväggen. I övrigt så kände jag enbart att hon var "där inne" och höll på. Ungefär som en vanlig undersökning. Bedövningssticken kändes ungefär som när man tar cellprov. Efter bara en liten stund berättade de att de hade hittat ägg. Jag började må lite illa och kände mig yr. När hela äggutplocket var färdigt så fick de hålla min fötter högt och jag blev tillsagd att röra på fingrar och tår. Sköterskan sa att de allra flesta går ut från äggutplocket, hela 99%, men inte jag. De fick rulla ut mig på bår till vilorummet.
Väl inne i vilorummet tog det lång tid för mig att börja må bättre. De konstaterade att det tar lång tid för min kropp att ta emot medicinen så att den ger någon verkan. All smärtlindring jag hade fått, det var en låg dos för min kropp sa de, gav verkan sent. Vilket även den medicin jag fick som skulle få mig att må bättre gjorde. När jag tänker efter så är det även så med vanliga värktabletter. Jag ska gärna ha tagit medicinen innan jag får ont. Jättesvårt men annars tar det så lång tid innan läkemedlet ger någon effekt. Sakta började jag må bättre och kunde tillslut pilla i mig lite te och macka. Sen var det dags för toalettbesöket. Då var jag inte ens kissnödig. Sen blev det en lång väntan och många försök att gå på toaletten men inget kiss ville komma. När klockan var närmare 13 bestämde de sig för att tömma mig. Då var jag så kissnödig så jag trodde min blåsa skulle sprängas.
Här hemma har jag varit dåsig och trött och i skrivandets stund är jag lite lätt illamående. Men till det viktigaste.. Hur många ägg fick vi ut då?
20 ägg!?!?! Ja, så många fanns det tydligen. Enligt mina beräkningar så måste jag haft ägg i nästan varje äggblåsa. Så jag hoppas och tror att de inte ringer i morgon och att jag får komma på insättning på torsdag. Förhoppningsvis får vi någonting till frysen också.
